Sista dagen och Elle lär sig simma!

simma lugnt!

Vi har känt det på gång under en tid nu, Elle har bestämt sig att lära sig simma. Hon vill helst inte ha armpuffarna på sig. I St Lucia badade hon oupphörligen och bottnade i en stor del av poolen. Hon kastade sig ut och sprattlade sig tillbaka. Vi började aktivt instruera och fortsatte även i poolen hemma. Nu tar hon riktiga simtag och simmar fram och tillbaka i poolen för egen maskin. När hon blir trött liknar simmet mer hundsim men hon håller sig uppe på ytan. Vi är riktigt stolta över vår lilla tjej. Tänka sig att hon lärde sig simma innan hon fyllde fem - hon slog sin mor som lärde sig när hon var fem! Körkortet lär hon ju ta när hon är yngre än jag var.

Lunch på Irene Farm

Det är en kalv därinne!

Sista dagen med familjen var lugn. Medlemmarna packade och vi städade ur och började tvätta. vid lunchdags åkte vi till Irene Dairy Farm, nästgårds, för att äta lunch. Farfar Mats blev betagen i lantlivet och filosoferade om att köpa en mindre lantgård. Farmor såg mindre road ut. De delade nog inte samma romantiserade bild av en liten lantgård!

Vi såg när korna blev mjölkade och hälsade på kalvarna. Vi besvärades av envisa flugor vilka hör till bongårdar men som cityslickers är det svårt att vänja sig. Elle gillar och klättra på traktorn. Fredrik och jag undrade om hon kanske kommer gilla motorer?

Under dramatiska regn- och åskstormar skjutsade vi familjen till flygplatsen. Det kändes otroligt ledsamt. Jag avskyr att säga hejdå. Undrar när vi ses nästa gång? Nästa besök vi får från Sverige är Monika min pluggkompis från Linköping.

Moyo - en riktig brakmiddag.

På juldagen var det klart sedan länge att flera familjer skulle träffas på Moyo, en restaurant och äta tillsammans. Fredrik och jag som aldrig varit där försökte föreställa oss var det var för restaurant. Det var ett jättehäftigt ställe där man sitter ute och tar mat själv vid en gigantisk buffé. Det var god mat men det var snarare konceptet som gjorde det hela till en upplevelse. Det var afrikanska sånger, ett band som spelade och olika små uppvisningar vid borden. När vi kom fick vi tomteluvor med pärlhantverk men det blev snart varmt under luvorna så de åkte av ganska kvickt. Vi har sparat våra som souvenirer. Settingen var fin vid en park med en liten damm. Det var mycket folk som strosade omkring. Barnen kunde leka så snart de var färdiga med maten.

Elle och Axel är lite förtjusta i varandra och lekte tillsammans, eller snarare bossade Elle runt stackars Axel och viftade och pekade hur man skulle leka. Axels pappa, Stefan, berättade att Axel skulle "fia" till Elle. Han hade frågat kvällen innan hur man gör när man "fiar". Om frieriet tog plats vet vi inte. Vi har frågat Elle, hon säger att de är kära i varandra men det framkommer inget om frieriet. Hon kanske inte riktigt har greppat konceptet med fästman ännu! :)

När kaffet kom in kom även en dam som målade ansiktsmålningar. Med svart och vit färg kunde man få diverse motiv målade på kinden. Efter middagen satte vi oss på gräsmattan i parken en bit bort från restauranten och bara jäste på filtarna.

Ännu en hård dag i Sydafrika...

Julafton på 14, Palmetto Close

Julmat!

Så var det julafton. Vi bestämde oss att köra en alternativ jul men hade en liten julklappsutdelning. Morgonen började med att Elle öppnade sin sista lucka eller låda i sitt tåg. Hon har varit fantastisk som inte tjuvkikat trots att kalendern stått framme under hela december.

Vi åkte ett gäng och inhandlade maten och de sista julklapparna. Det var mycket folk på Centurion mall. När vi kom hem satt vi vid poolen och solade en del innan vi satte igång grillen. Farfar hade med sig sill så vi startade sedan måltiden med klassisk sill och potatis. Tomten kom på besök och hade med sig ett paket till Elle och ett till hennes kusin Filip. Elle undrade hur tomten hittat hit och ville hjälpa honom med renarna. Pappa Fredrik sade att renarna nog skulle bli för blyga och föreslog att hon skulle leka med sin speldosa istället. Han hjälpte tomten ut själv och såg till att Tomten fick något att dricka! Senare sa Elle att tomten var en riktig människa och vi undrade vad hon menade med det, hon hade minsann sett händerna och fötterna. Men vi sa att det är klart att tomten är en riktig människa och sen var det bra med det.

Farmortomten som kommer varje jul var med i resväskan!

Filip får paket men tycker gräset är lika spännande!

Vi hade en riktig braai med kycklingspett och biffar, sallader och annat gott. Vi hade gjort fruktsallad till efterrätt. Efter maten hade vi julklappsutdelning på gräsmattan! Och tänka sig, tomtens farmor kom på besök... eller var det farmortomten? Vi redde aldrig ut det där.

Julmat.

Det kändes inte riktigt som jul men det var mycket mysigt!

Seringa Lodge

Seringa Lodge, vårt rum till vänster.

Efter tre härliga dagar i St Lucia for vi vidare till White River - Witrivier på afrikaans. Vägen var om ännu mer dramatisk än mellan Piet Retief och kusten. Jag tror vi åkte genom Drakensbergen, borde egentligen kolla upp mina fakta men ni får rätta mig om jag har fel. Det var branta slingriga vägar och Hyundaien fick arbeta i backarna må ni tro. I Nelspruit, då vi nästan var framme fick vi stanna för att köpa ett minneskort till farfars kamera. Då var vi möra och ville bara komma fram. En halvtimme senare åkte vi in på gården till Seringa Lodge, driven av ett sydafrikanskt/svenskt par. Det var väldigt fint och mysigt. På kvällen serverades trerätters middag.

Klockan fyra på morgonen klev vi upp och hoppade in i en Toyota Quantum för styra kosan mot Krugerparken. Tydligen ska man vara först ut för att hinna se något. Roger vår värd vid lodgen och tillika guide uttryckte det så här: "Early bird catches the worm". Lite sanning var det nog i det. Första stora upptäckten var en vilande White Rhino. Han såg ut att ha det så skönt och så kom vi med kamerorna och störde. När vi for var det dags för nästa ekipage att komma. Undrar hur länge han stannade kvar? Vi såg vildhundar, två små flockar. Detta var en bra spotting eftersom det endast finns 120 exemplar i hela parken. Parken är större än Wales, så ni får en uppfattning om storleken.

Andra spännande djur vi såg var elefanter, zebror, giraffer (eller zeleraffer som Elle säger), hyena, marabou(?)storkar, babianer, afrikansk buffel, mungosar, dyngbagge med bajsboll och sin hona rullande på, massor olika fåglar, en klippspringer, olika antiloper. Det mest fantastiska var ändå när vi råkade åka in på en väg som endast ledde till en grustag, skulle precis vända och upptäcker 4 lejon liggandes endast några meter ifrån oss. Inga andra bilar i närheten. De tittade på oss men låg kvar tills solen nådde deras skuggiga plats, då reste dig sig, en efter en och försvann i bushveld.

Vi fikade och stannade för att gå på toa men åkte inte hem förrän till halv fyra. Lång dag men det var det värt. När vi var tillbaka badade vi i poolen och senare åt vi ännu en brakmiddag. Nästa dag var vi tillbaka i Centurion för att förbereda julmiddagen.

Flemande lejon, åh så gott honan luktade tycker bushveldens konung!

En vilande vildhund.

Elefanthane.

Noshörningen som vilar i tidiga morgontimmen.

St Lucia i december!

Sankta Lucia, namnet ger associationer till ett kallt december, snö, sång, stearinljus, lussebullar, pepparkakor och glögg. Det St Lucia Estuary i Kwazulu-Natalprovinsen erbjöd inte riktigt detta. Det var outhärdligt varmt och fuktigt, en semesterort med massor av aktiviteter som whale-watching, hippo n' croc-tours, midnight turtle tours, djuphavsfiske etc. St Lucia ligger vid Indiska Oceanen och omges av flera nationalparker med överflödande djurliv både till havs och på land.

Vi åkte, till några familjemedlemmars stora förtret, klockan 6.00 från Centurion. Resan tog cirka 8 timmar plus några fikapauser. Vi åkte förbi Witbank som enligt Fredriks kollegor var en riktig håla - "the dump of the dumps". Med tanke på skyltarna om farlig rök (utsläpp från kolkraftverk och stålverk) vid motorvägen kändes det inte så trevligt. Andra skyltar som "Do not stop - carjacking hotspot!" dök senare upp på vägarna. Man blir lite nojjig och gasar på lite extra.

Vi stannade för att äta i Piet Retief, vi lyckades hitta ett riktigt mysigt fik. Landskapet efter det stoppet var häpnadsväckande. Höga berg där vägarna slingrade sig uppåt. Grönt och lummigt, och enkla hus som såg ut som hyddor. Farfar Mats blev eld och lågor och försökte filma samtidigt som han körde. På sena eftermiddagen kom vi fram till Avalone Guest House inne i byn St Lucia.

Elle njuter av grillad mat.

Väl framme bjöds det på braai och vi lät oss väl smaka. Dagen efter gick vi än en gång upp i ottan för att åka på flodhäst- och krokodilsafari med båt. Tyvärr tyckte krokodilerna att det var bättre att lägga ägg uppe längs Imfolozi-floden, men flodhästarna var framme. Resten av dagen spenderades vid poolen och med lite pittoreskt shopping bland turistbutikerna. På kvällen kunde vi höra flodhästarna beta i djungeln bakom vårt guest house, men vi fick tyvärr inte syn på dem. Dock såg vi allsköns insekter av afrikansk storlek under kvällens "ficklande".

Elle och "Crocodile Farfar" på flodhästsafari.

Dagens huvudpersoner - flodhästarna!

Andra dagen i St Lucia var vi och badade i Indiska Oceanen. Vågorna och bakströmmarna gjorde simning en smula komplicerad, men roligt var det! Det var knappt att vi fick hem Elle. På natten var det dags för sköldpaddssafari för Jennie och Fredrik. Vi gav oss iväg vid halv nio och kom hem vid halv två. Trots att vi åkte 4,6 mil längs stranden fick vi inte syn på en endaste sköldpadda, men det var en mäktig känsla att stå och fika mitt i natten på en strand med en vild ocean som sällskap. Vi hade mer tur med att se djur i nationalparken som vi åkte igenom på väg till stranden. Kallt men kul!

Elle och Pappa vid Indiska Oceanen.

Beach babes!

Irene Market och Lejonparken.

Så kom de, familjen Wincent, bestående av farmor, farfar, syster med pojkvän och kusin. Fredriks familj. Och som vi väntat. Först, den 8 december landade Monika och Sofie och lille Filip så klart. De hämtades på Tambo Airport. Första veckan blev lugn med shopping och spabehandlingar. På lördagen var vi på Irene Market, en marknad med stånd fyllda av mat, blommor, konst av olika slag och en massa krims-krams. Vi spenderade en hel förmiddag där. Det är ett hett tillhåll för boer och man blir oftast tilltalad på afrikaans. Vi hittade hur som helst en del souvenirer och tavlor som ska upp på väggarna hemma på Gärdet.

Irene Market

Elle och Fredrik fastnar både på bild och i spegeln.

På kvällen var det fest, inflyttningsfest och vi bjöd in de expatsfamiljer vi umgås med. Det var nog mer fart på barnen än på de vuxna men det dracks en hel del vin och öl. Vi hade ordnat med enkel mat som faktiskt gick åt. Barnen badade i poolen... när första sällskapet kom hann de knappt innanför dörren innan första barnet nästan ryckt av sig skjortan för att hoppa i plurret. Man vet att det är en bra fest när man hittar ett par byxor i buskarna och man måste fråga vem de tillhör!

Inflyttningsfest!

En vecka senare landade Mats och Fredrik. För att inte ni följare ska bli förvirrade och blanda ihop fredrikarna kallar vi denne Fredrik för Larsson. Vi tog med familjen på en tur till the Lion Park utanför Jo-burg. Det var på rekommendation av Zetterlindarna. Kattälskare som man är kan man ju inte motstå att klappa små lejonungar.

Efter en nästan icke nämnvärd detour, Fredrik klagar på GPS:en, kom vi fram och började med att titta på geparder, giraffer, strutsar och en stor best till hyena. Jag kunde knappt bärga mig tills det var dags att få känna på en riktig lejonunge. De var så härliga och underbart söta. Man hade ändå respekt för deras klor och tänder och var ytterst försiktig. Det är trots allt vilda djur vi talar om. Deras päls var ganska sträv men de var ändå mjuka. En del kunde naffsa lite efter handen när man vill klappa dem. Detta var en riktig höjdpunkt och jag är glad att vi åkte!

Lejonparken - det är mäktigt att klappa ett lejon!

Fredrik busar med en unge!