Wincent i Sydafrika: Lesotho – resan som aldrig ville ta slut!

Vi kom iväg strax efter åtta. Vi tyckte att vi borde vara framme vid vår Lodge vid fyra på eftermiddagen. Vi stannade vid tolv i Aliwal North för att fylla på våra magar. Bytte chaufför med siktet inställt på Lesotho. Efter att tillryggalagt en hel del mil kommenterade Fredrik att bilen drog åt vänster. Vi funderade inte så mycket på det eftersom första dagen på semestern hade jag nämnt något om att bilen drog åt höger. Vi kom överens om att kanske låta lämna in bilen på verkstad för att kolla bilen.

Vi körde på små vägar med massor av potholes och körde igenom gudsförgätna små hålor som var skräpiga och otrevliga. Vid tre anlände vi vid landsgränsen. Ingen ville se våra pass utan skickade oss igenom tullen med några nonchalanta vinkningar. Vi tankade och åkte mot vår Lodge. I vägbeskrivningen stod det att det skulle ta ca 1,5 timme. Det var taxibilar överallt, folk och djur längs med vägarna vilket gjorde att vi inte kunde åka så fort. Tiden började ticka iväg. När vi kom in i Teyatenayeng, även kallat TY, pekade en kille från flaket av en bakkie och sa att vi hade punka på vänster framhjul. Som tur var fanns en mack precis där vi befann oss och vi körde in. De hade en ”däckkille” bakom macken och vi åkte dit. Han fyllde på luft och det visade sig att det var punka och vi bestämde oss för att sätta på reservhjulet, vilket däckskillen hjälpte oss med. Hans polare runt omkring flockades runt oss och ville hjälpa till och var nyfikna på svenskarna.

Inte lätt att navigera i Lesotho.

City Centre Bhuta-Bhute, Lesotho

När vi nästan var klara kom en man med sin bil och skulle fylla på luft i sina däck. Han fick fram på knagglig engelska att han ville byta sin gamla mazda mot vår SUV. Jag sade att han kan få Elle istället, han uppskattade skämtet men erbjöd oss sin lilla dotter istället. Vi kanske skulle byta? Jag tror Elle skulle få en chock, hon är nog lite mer high maintenance än hans egen dotter. Han var en riktig karaktär.

Med nytt däck fortsatte vi, klockan var fem och solen stod redan lågt. Med ingen belysning ville vi komma fram innan det hunnit bli för mörkt. Fredrik gasade på rätt bra där det tilläts, dvs där inga inga djur och människor ockuperade vägkanterna. Vi fann efter en låååång stund en skylt som berättade vägen till vår Lodge. Bara det att vägen var dålig och det började bli mörkt. Och vägen bara fortsatte och fortsatte. Vi var framme vid halv sju och vi var väntade, de undrade vart vi tagit vägen. Mmm, det kändes riktigt tröstlöst ett tag.

Maliba Lodge var som plåster på såren och vi njöt av lyxen. Vi tar med lite bilder från vårt boende. Efter middagen satt vi framför vår egen brasa i morgonrockar och tofflor och njöt lite rusiga av vinet till middagen. Elle snusade då i sin säng som var uppvärmd av elfilt.