Sista dagen och Elle lär sig simma!

simma lugnt!

Vi har känt det på gång under en tid nu, Elle har bestämt sig att lära sig simma. Hon vill helst inte ha armpuffarna på sig. I St Lucia badade hon oupphörligen och bottnade i en stor del av poolen. Hon kastade sig ut och sprattlade sig tillbaka. Vi började aktivt instruera och fortsatte även i poolen hemma. Nu tar hon riktiga simtag och simmar fram och tillbaka i poolen för egen maskin. När hon blir trött liknar simmet mer hundsim men hon håller sig uppe på ytan. Vi är riktigt stolta över vår lilla tjej. Tänka sig att hon lärde sig simma innan hon fyllde fem - hon slog sin mor som lärde sig när hon var fem! Körkortet lär hon ju ta när hon är yngre än jag var.

Lunch på Irene Farm

Det är en kalv därinne!

Sista dagen med familjen var lugn. Medlemmarna packade och vi städade ur och började tvätta. vid lunchdags åkte vi till Irene Dairy Farm, nästgårds, för att äta lunch. Farfar Mats blev betagen i lantlivet och filosoferade om att köpa en mindre lantgård. Farmor såg mindre road ut. De delade nog inte samma romantiserade bild av en liten lantgård!

Vi såg när korna blev mjölkade och hälsade på kalvarna. Vi besvärades av envisa flugor vilka hör till bongårdar men som cityslickers är det svårt att vänja sig. Elle gillar och klättra på traktorn. Fredrik och jag undrade om hon kanske kommer gilla motorer?

Under dramatiska regn- och åskstormar skjutsade vi familjen till flygplatsen. Det kändes otroligt ledsamt. Jag avskyr att säga hejdå. Undrar när vi ses nästa gång? Nästa besök vi får från Sverige är Monika min pluggkompis från Linköping.

Moyo - en riktig brakmiddag.

På juldagen var det klart sedan länge att flera familjer skulle träffas på Moyo, en restaurant och äta tillsammans. Fredrik och jag som aldrig varit där försökte föreställa oss var det var för restaurant. Det var ett jättehäftigt ställe där man sitter ute och tar mat själv vid en gigantisk buffé. Det var god mat men det var snarare konceptet som gjorde det hela till en upplevelse. Det var afrikanska sånger, ett band som spelade och olika små uppvisningar vid borden. När vi kom fick vi tomteluvor med pärlhantverk men det blev snart varmt under luvorna så de åkte av ganska kvickt. Vi har sparat våra som souvenirer. Settingen var fin vid en park med en liten damm. Det var mycket folk som strosade omkring. Barnen kunde leka så snart de var färdiga med maten.

Elle och Axel är lite förtjusta i varandra och lekte tillsammans, eller snarare bossade Elle runt stackars Axel och viftade och pekade hur man skulle leka. Axels pappa, Stefan, berättade att Axel skulle "fia" till Elle. Han hade frågat kvällen innan hur man gör när man "fiar". Om frieriet tog plats vet vi inte. Vi har frågat Elle, hon säger att de är kära i varandra men det framkommer inget om frieriet. Hon kanske inte riktigt har greppat konceptet med fästman ännu! :)

När kaffet kom in kom även en dam som målade ansiktsmålningar. Med svart och vit färg kunde man få diverse motiv målade på kinden. Efter middagen satte vi oss på gräsmattan i parken en bit bort från restauranten och bara jäste på filtarna.

Ännu en hård dag i Sydafrika...

Julafton på 14, Palmetto Close

Julmat!

Så var det julafton. Vi bestämde oss att köra en alternativ jul men hade en liten julklappsutdelning. Morgonen började med att Elle öppnade sin sista lucka eller låda i sitt tåg. Hon har varit fantastisk som inte tjuvkikat trots att kalendern stått framme under hela december.

Vi åkte ett gäng och inhandlade maten och de sista julklapparna. Det var mycket folk på Centurion mall. När vi kom hem satt vi vid poolen och solade en del innan vi satte igång grillen. Farfar hade med sig sill så vi startade sedan måltiden med klassisk sill och potatis. Tomten kom på besök och hade med sig ett paket till Elle och ett till hennes kusin Filip. Elle undrade hur tomten hittat hit och ville hjälpa honom med renarna. Pappa Fredrik sade att renarna nog skulle bli för blyga och föreslog att hon skulle leka med sin speldosa istället. Han hjälpte tomten ut själv och såg till att Tomten fick något att dricka! Senare sa Elle att tomten var en riktig människa och vi undrade vad hon menade med det, hon hade minsann sett händerna och fötterna. Men vi sa att det är klart att tomten är en riktig människa och sen var det bra med det.

Farmortomten som kommer varje jul var med i resväskan!

Filip får paket men tycker gräset är lika spännande!

Vi hade en riktig braai med kycklingspett och biffar, sallader och annat gott. Vi hade gjort fruktsallad till efterrätt. Efter maten hade vi julklappsutdelning på gräsmattan! Och tänka sig, tomtens farmor kom på besök... eller var det farmortomten? Vi redde aldrig ut det där.

Julmat.

Det kändes inte riktigt som jul men det var mycket mysigt!

Seringa Lodge

Seringa Lodge, vårt rum till vänster.

Efter tre härliga dagar i St Lucia for vi vidare till White River - Witrivier på afrikaans. Vägen var om ännu mer dramatisk än mellan Piet Retief och kusten. Jag tror vi åkte genom Drakensbergen, borde egentligen kolla upp mina fakta men ni får rätta mig om jag har fel. Det var branta slingriga vägar och Hyundaien fick arbeta i backarna må ni tro. I Nelspruit, då vi nästan var framme fick vi stanna för att köpa ett minneskort till farfars kamera. Då var vi möra och ville bara komma fram. En halvtimme senare åkte vi in på gården till Seringa Lodge, driven av ett sydafrikanskt/svenskt par. Det var väldigt fint och mysigt. På kvällen serverades trerätters middag.

Klockan fyra på morgonen klev vi upp och hoppade in i en Toyota Quantum för styra kosan mot Krugerparken. Tydligen ska man vara först ut för att hinna se något. Roger vår värd vid lodgen och tillika guide uttryckte det så här: "Early bird catches the worm". Lite sanning var det nog i det. Första stora upptäckten var en vilande White Rhino. Han såg ut att ha det så skönt och så kom vi med kamerorna och störde. När vi for var det dags för nästa ekipage att komma. Undrar hur länge han stannade kvar? Vi såg vildhundar, två små flockar. Detta var en bra spotting eftersom det endast finns 120 exemplar i hela parken. Parken är större än Wales, så ni får en uppfattning om storleken.

Andra spännande djur vi såg var elefanter, zebror, giraffer (eller zeleraffer som Elle säger), hyena, marabou(?)storkar, babianer, afrikansk buffel, mungosar, dyngbagge med bajsboll och sin hona rullande på, massor olika fåglar, en klippspringer, olika antiloper. Det mest fantastiska var ändå när vi råkade åka in på en väg som endast ledde till en grustag, skulle precis vända och upptäcker 4 lejon liggandes endast några meter ifrån oss. Inga andra bilar i närheten. De tittade på oss men låg kvar tills solen nådde deras skuggiga plats, då reste dig sig, en efter en och försvann i bushveld.

Vi fikade och stannade för att gå på toa men åkte inte hem förrän till halv fyra. Lång dag men det var det värt. När vi var tillbaka badade vi i poolen och senare åt vi ännu en brakmiddag. Nästa dag var vi tillbaka i Centurion för att förbereda julmiddagen.

Flemande lejon, åh så gott honan luktade tycker bushveldens konung!

En vilande vildhund.

Elefanthane.

Noshörningen som vilar i tidiga morgontimmen.

St Lucia i december!

Sankta Lucia, namnet ger associationer till ett kallt december, snö, sång, stearinljus, lussebullar, pepparkakor och glögg. Det St Lucia Estuary i Kwazulu-Natalprovinsen erbjöd inte riktigt detta. Det var outhärdligt varmt och fuktigt, en semesterort med massor av aktiviteter som whale-watching, hippo n' croc-tours, midnight turtle tours, djuphavsfiske etc. St Lucia ligger vid Indiska Oceanen och omges av flera nationalparker med överflödande djurliv både till havs och på land.

Vi åkte, till några familjemedlemmars stora förtret, klockan 6.00 från Centurion. Resan tog cirka 8 timmar plus några fikapauser. Vi åkte förbi Witbank som enligt Fredriks kollegor var en riktig håla - "the dump of the dumps". Med tanke på skyltarna om farlig rök (utsläpp från kolkraftverk och stålverk) vid motorvägen kändes det inte så trevligt. Andra skyltar som "Do not stop - carjacking hotspot!" dök senare upp på vägarna. Man blir lite nojjig och gasar på lite extra.

Vi stannade för att äta i Piet Retief, vi lyckades hitta ett riktigt mysigt fik. Landskapet efter det stoppet var häpnadsväckande. Höga berg där vägarna slingrade sig uppåt. Grönt och lummigt, och enkla hus som såg ut som hyddor. Farfar Mats blev eld och lågor och försökte filma samtidigt som han körde. På sena eftermiddagen kom vi fram till Avalone Guest House inne i byn St Lucia.

Elle njuter av grillad mat.

Väl framme bjöds det på braai och vi lät oss väl smaka. Dagen efter gick vi än en gång upp i ottan för att åka på flodhäst- och krokodilsafari med båt. Tyvärr tyckte krokodilerna att det var bättre att lägga ägg uppe längs Imfolozi-floden, men flodhästarna var framme. Resten av dagen spenderades vid poolen och med lite pittoreskt shopping bland turistbutikerna. På kvällen kunde vi höra flodhästarna beta i djungeln bakom vårt guest house, men vi fick tyvärr inte syn på dem. Dock såg vi allsköns insekter av afrikansk storlek under kvällens "ficklande".

Elle och "Crocodile Farfar" på flodhästsafari.

Dagens huvudpersoner - flodhästarna!

Andra dagen i St Lucia var vi och badade i Indiska Oceanen. Vågorna och bakströmmarna gjorde simning en smula komplicerad, men roligt var det! Det var knappt att vi fick hem Elle. På natten var det dags för sköldpaddssafari för Jennie och Fredrik. Vi gav oss iväg vid halv nio och kom hem vid halv två. Trots att vi åkte 4,6 mil längs stranden fick vi inte syn på en endaste sköldpadda, men det var en mäktig känsla att stå och fika mitt i natten på en strand med en vild ocean som sällskap. Vi hade mer tur med att se djur i nationalparken som vi åkte igenom på väg till stranden. Kallt men kul!

Elle och Pappa vid Indiska Oceanen.

Beach babes!

Irene Market och Lejonparken.

Så kom de, familjen Wincent, bestående av farmor, farfar, syster med pojkvän och kusin. Fredriks familj. Och som vi väntat. Först, den 8 december landade Monika och Sofie och lille Filip så klart. De hämtades på Tambo Airport. Första veckan blev lugn med shopping och spabehandlingar. På lördagen var vi på Irene Market, en marknad med stånd fyllda av mat, blommor, konst av olika slag och en massa krims-krams. Vi spenderade en hel förmiddag där. Det är ett hett tillhåll för boer och man blir oftast tilltalad på afrikaans. Vi hittade hur som helst en del souvenirer och tavlor som ska upp på väggarna hemma på Gärdet.

Irene Market

Elle och Fredrik fastnar både på bild och i spegeln.

På kvällen var det fest, inflyttningsfest och vi bjöd in de expatsfamiljer vi umgås med. Det var nog mer fart på barnen än på de vuxna men det dracks en hel del vin och öl. Vi hade ordnat med enkel mat som faktiskt gick åt. Barnen badade i poolen... när första sällskapet kom hann de knappt innanför dörren innan första barnet nästan ryckt av sig skjortan för att hoppa i plurret. Man vet att det är en bra fest när man hittar ett par byxor i buskarna och man måste fråga vem de tillhör!

Inflyttningsfest!

En vecka senare landade Mats och Fredrik. För att inte ni följare ska bli förvirrade och blanda ihop fredrikarna kallar vi denne Fredrik för Larsson. Vi tog med familjen på en tur till the Lion Park utanför Jo-burg. Det var på rekommendation av Zetterlindarna. Kattälskare som man är kan man ju inte motstå att klappa små lejonungar.

Efter en nästan icke nämnvärd detour, Fredrik klagar på GPS:en, kom vi fram och började med att titta på geparder, giraffer, strutsar och en stor best till hyena. Jag kunde knappt bärga mig tills det var dags att få känna på en riktig lejonunge. De var så härliga och underbart söta. Man hade ändå respekt för deras klor och tänder och var ytterst försiktig. Det är trots allt vilda djur vi talar om. Deras päls var ganska sträv men de var ändå mjuka. En del kunde naffsa lite efter handen när man vill klappa dem. Detta var en riktig höjdpunkt och jag är glad att vi åkte!

Lejonparken - det är mäktigt att klappa ett lejon!

Fredrik busar med en unge!

Barnkalas och annalkande storbesök

Bono eller Elle?

Julgran vid första advent

Gästrummet står redo för besök, boka fort!

Baksida med studsmatta

Här är vårt lilla hus

Så har vi varit här i tolv veckor. Den här helgen har vi varit på Sandton Shopping Centre och letat födelsedagspresenter, kommande vecka ska vi på två födelsedagskalas. Det första går i astronauttema. Det är Caitlins 6-årskalas, dottern till en sydafrikansk väninna. Det andra kalaset anordnas av Spurs, en restaurantkedja, det är våra svenska vänners tvillingar som fyller 4. Vi har köpt roliga presenter som kanske barnen uppskattar mer än föräldrarna! :)

Nästa vecka blir lugn, lite mingel hos våra landlords förstårs men annars är veckan ganska tom. Vi går och väntar på vårt första besök från Sverige. Allt är i ordning, gästrummen har ställts i ordning för vårt besök. Elle saknar farmor och farfar och går planerar bus som hon ska utsätta farfar för.

Vi har planerat en större tur och sedan lite småturer runt om Pretoria/Jo-burg. Den 18:e december drar vi till kusten och St Lucia. Där ska vi åka på croc n' hippo-tour, bada i havet vid orörda stränder. Finns möjligheter ska vi åka på sköldpaddssafari och whale-watching. Vi stannar tre nätter och sedan drar vi till Krügerparken och Seringa Lodge. Hoppas vi får se the Big Five men säsongen är egentligen inte den bästa. Annars planerar vi att gå på marknader, shoppingcenter, besöka museum och diamantgruva. Åka till Hartbeesportdam är också en het kandidat - vad sägs om snake farm? Vi måste ju även njuta av solen och poolen.

Tiden går fort

Nu på Söndag har jag och Jennie varit ihop i sju år! Visserligen har vi inte varit gifta så länge, men för att minnas lite så lägger jag in en bröllopsbild.

Igår fick jag höra av en kollega att det Spar som ligger bredvid hans hus i Pretoria East säljer snus! Kan detta vara sant?! Nogrann undersökning krävs...

Vardagen!

Nu börjar huset bli färdigmöblerat. Det börjar kännas mysigt och hemma. Elle stoltserar med tre rum: ett sovrum med tillhörande badrum och ett lekrum.

När alarmet installerades skickade vaktbolaget två killar som till en början verkade göra ett bra jobb. en av killarna visade att han borrat lite fel, det såg inte så farligt ut så jag lät det vara. På lördagen, dagen efter, badade vi i poolen. Fredrik såg plötsligt lite förbryllad ut. Vad var det på väggen? En av killarna hade borrat ett hål rakt igenom väggen? Putsen på fasaden hade trillat bort på ett stort område. Vi gick in i rummet för att undersöka hur det såg inifrån. Ve och fasa, ena väggen var full av svart borrdam, sängen och gardinerna. I väggen fanns tre hål, varav ett rakt igenom. Ingen av killarna sade något, den som var ansvarig för röran hade försökt dölja det med att dra för gardinen. Det blev ett stort pådrag och managern på vaktbolaget kom för att inspektera och lovade att stå för kostnaden för att återställa allt. Mattrengörare, hantverkare, kemtvätt etc. Nu är nästan allt klart, väggarna är nästan återställda, fattas bara att måla ytterväggen och mattrengörarna kommer imorgon. Rummet måste bli färdigt innan släkten kommer i december.

Det kanske inte låter så farligt men då har ni inte upplevt tidsuppfattningen här i Sydafrika! När de meddelar att de kommer vid tio på morgonen, kan det innebära tre på eftermiddagen. då sitter man och väntar snällt på dem. Nu efter några månader börjar man bli luttrad och be dem ringa när de är på väg. Eftersom vi bor i ett Estate måste de anmälas i gaten och så måste man ju vara hemma och släppa in dem. T I A - This is Africa!

Fredrik arbetar och Elle är i skolan på dagarna. Trots att jag är hemmafru har jag en full kalender. Tills nu har mitt mission varit att försöka göra det mysigt här hemma. Jag tycker nog att jag börjar lyckas nu.

Ska publicera lite bilder från huset. Vill bara visa vår dotter som gärna poserar framför kameran. Se och jämför bilden från Nice 2006 och från Irene Village Mall 2009!

Nice 2006

Irene Village Mall 2009

Koro Koro

Year End Function - Koro Koro

På lördagen smet vi upp tidigt för att bege oss till en Game Farm i Bela Bela (Warmbath). Sista biten av vägen var fylld av enorma pot-holes. Man fick verkligen ta det lugnt! Vi anlände vid elvatiden och checkade in. En kollega till Fredrik som vi skulle dela hus med hade redan anlänt.

Bush Camp

En timme senare satt vi i en open game viewer och spanade på Nyalor och Rooiboks, strutsar och diverse smådjur. Vi hittade även en dyngbagge som rullade sin boll över vägen!

En Nyala som relaxar

Dyngbaggen med sin bajsboll!

Det är ganska svårt att se djuren i den täta vegetationen och man får vara ihärdig. När vi kom tillbaka till vår stuga var det sovdags för kollegans lille son och vi for till huvudbyggnaden där de flesta av Fredriks kollegor redan installerat sig i väntan på lunch. Vi åt hamburgare med god aptit. Chefen sade några välkomnande ord och på boerskt vis bad de en bön innan vi fick hugga in.

Senare på kvällen var själva middagen. Det var god mat, gott vin och trevliga konversationer. De flesta bröt upp ganska tidigt och vid elva var vi tillbaka vid bush camp. Redan vid halv tiotiden gav vi oss hemåt nästa dag. Min fina bil är smutsig och sandig både utanpå och inuti.

Huset stod kvar men var fortfarande kallt, vi fick öppna alla dörrar för att få in värmen utifrån. På söndagen var nämligen det fina vädret tillbaka. Tack och lov för det!

Nu ser vi fram emot december med besök från Sverige!

Lucia 2009

Ännu en jobbig arbetsvecka som startade med en timmes massage och en ansiktsbehandling. Veckan följde med joggingturer, tennislektion, sångaktivitet med Elle på "Kindermusik", shopping och diverse annat. På fredagen den 20 november började hemmafrun med att hämta 300 cupcakes som skulle till Saabs Luciaföreställning featuring fam. Wincent och fam. Zetterlind med mormor och morfar som förstärkning. Även tre andra Saabare var med och hjälpte till.

I ren house wife-anda åkte jag först till ett födelsedagsparty jag var inbjuden till tillsammans med flera andra Irene house wives. Vi började att värma upp med stark glühwein, redan klockan elva på förmiddagen. Sedan hastade jag vidare för att plocka upp alla barnen på dagis för att transportera oss till Saab och den annalkade Luciaföreställningen.

Tåget bestod av 5 barn och 9 vuxna sjöng de vanliga lussesångerna. Elle var Lucia och hon klämde i extra i "Hej tomtegubbar". Detta resulterade i att hon började om på sången när alla andra tystnat, hon tyckte det blev mycket pinsamt. Vi misstänker att Elle hört den sången förut eftersom den används som snapsvisa vid det Wincentska julbordet varje år. Det är den enda snapsvisa vi kan!

Efter sång bjöds det på glögg, som sydafrikanerna kokat vid uppvärmningen, pepparkakor och cupcakes i svenska färger. Det var uppskattat av sydafrikanerna. De mumsade glatt på vad som bjöds.

Hela gänget, dock saknas en stjärngosse

Alla barnen är redo för Luciatåg!

Vid två for jag och Elle till en väninna i Irene. Vädret förra veckan var kallt, ska ni veta, runt 15 grader. Husen är dragiga och byggda för 30 graders värme. Lynn gjorde en brasa och eftermiddagen började med te men gick snabbt över till Sherry. Glöd för kropp och själ! Det blev mycket snack om det ena än det andra. Sydafrikanska kvinnor sladdrar lika mycket som de svenska! Maken ringde vid 17.30 och det var bäst att pallra sig hem. Vi värmde upp överbliven pizza och gjorde upp eld i öppna spisen. Elle och jag somnade gott i soffan vid elden och Fredrik kollade på film. Huset var så kallt i övrigt att man inte ville lämna TV-rummet och brasan.

Damaseani

I helgen hade vi avslutning med en kollega som har varit i Sydafrika i 2,5 år. Som sagt så är det dags för honom att åka hem till Sverige igen.

Han hade ordnat en helg på en bush-camp för oss svenskar härnere. Vi var på en lodge som heter Damaseani som ligger ca 2,5 timmar norr om Pretoria.

Det var familjen Wincent och familjen Zetterlind som åkte upp i deras buss i lördags. Det mest spännande på uppresan var att papporna behövde köpa öl och vi stannade vid vad vi trodde var en affär, men visade sig vara en bar. Som tur var hade de take-away om man gick runt på baksidan. Jennie blev lite orolig inne i bilen när personalen tog runt oss på baksidan, hon hade ju trots allt fem barn i bilen och det var inte det allra trevligaste stället att stanna på...

Väl uppe vid lodgen så fick vi kolla på när Sabel- och Elandantiloper blev matade. Innehavarna föder upp dem för försäljning och vi kom riktigt nära; mäktigt!

Sen var det bad i poolen för alla barnen och matlagningen för oss vuxna. Det blev grillad impala med massor av goda tillbehör. En sak vi lärde oss var att insekter i Afrika är stora, vi hade bland annat en bönsyrsa på ca 5 cm som sällskap i sovrummet.

På söndagen var det dags för hemfärd igen, men först tog vi en bush-promenad med en guide. Det är inte helt smärtfritt att promenera 4 km i bushen när det är 32 grader varmt och man har fem barn i åldrarna 4-8. Dock glömdes pärsen bort då poolen kom i sikte!

På hemvägen fick Jennie premiärvisa sitt körkort, dock fattade inte polisen riktigt konceptet med svenskt körkort i kombination med internationellt sådant, så han skickade vidare oss för att spara lite huvudvärk.

Pappa och dotter ute i bushen.

Sabelantiloper

Vår sovrumspolare... bönsyrsan!

Uppkopplade!

Nu är vi äntligen uppe på Internet! Det känns skönt att åter igen vara ansluten till stora vida världen igen...

Firar första inlägget med att visa en stolt körkortsinnehavare med sin nya bil.